De utvecklingsnivåer som Don Riso kartlade har varit olika saker för mig under olika perioder under min resa. Till en början föreföll de mig väldigt teoretiska, och även om alltihop kändes helt rimligt var det förvånansvärt svårt att se dem inom mig, i min vardag. Senare började det rimliga i beskrivningarna eka bekant även i mina direkta upplevelser, och inte enbart längre på det intellektuella planet.
Och till sist började jag utforska dem genom filtret av hur de kan hjälpa eller stjälpa vårt inre arbete, beroende på vilka verktyg, format och övningar vi väljer att arbeta med i relation till den nivå av inre balans vi för närvarande befinner oss på. Det där sista utforskandet utvecklades till häftet Climbing the Levels of Development, där jag kortfattat beskriver nivåernas dynamik som jag uppfattar den och därefter föreslår ett skiftande fokus beroende på vilken nivå vår medvetenhet – och egots aktivitet – för närvarande rör sig på.
När en person uttryckte att hon hoppades att jag skulle ta fram en kurs på temat föreställde jag mig spontant en torr, teoretisk föreläsning om nivåerna och hur man bäst navigerar mellan dem. Jag vet inte riktigt varför den bilden dök upp, eftersom alla som gått någon kurs för mig, antingen online eller irl, kan vittna om att teoretiska föreläsningar inte är mitt favoritformat 😉. Jag kan bara gissa att jag föll tillbaka i något slags vördnadsfull hållning gentemot originalmaterialet och den teoretiska ton jag först uppfattade i det. Hursomhelst gjorde det här att jag sköt tankarna på framtiden med känslan av att mina insikter kring nivåerna inte var tillräckligt djupgående för att kunna erbjuda någonting man inte lika effektivt skulle kunna få av att läsa de relevanta avsnitten i Personality Types.
Häftet som ynglade av sig till en kurs (ja, det händer 🧐)
Men tanken på den där kursen lät sig inte avfärdas så lätt, och en dag satt jag plötsligt och skissade på ett utkast till en onlinekurs där jag började leka med koncepten och tankegångarna från häftet. Snart stod det klart för mig att även om nivåerna och deras grundläggande dynamik förstås behövde gås igenom kort så var det inte själva den teorin som skulle ge min kurs sin struktur. Det var naturligtvis inte vad den där kvinnan menat när hon kommit med föreslaget heller, men ibland kan tydligen det där ”vem är väl jag”-syndromet förvränga perspektivet för oss en stund 😉.
När jag började leka med innehållet i häftet är det mer rättvisande att säga att kursen uppstod snarare än att jag konstruerade den. Med början i de riktigt obalanserade nivåerna antog jag att det inte var så sannolikt att deltagarna på en sådan här kurs inte stadigvarande befann sig där, eller ens dippade ner dit särskilt ofta eller svårartat. Så var det ens meningsfullt att arbeta med dem? Och allteftersom jag klättrade uppåt i nivåstrukturen återkom samma fråga gång på gång, om än i lite annorlunda kläder. Skulle det verkligen gagna människor att arbeta med och utifrån nivåer som de inte faktiskt befann sig på? Hela poängen med häftet var ju trots allt hur värdefullt det är att anpassa sitt arbete efter den nivå man faktiskt befinner sig på?
Att arbeta nivåspecifikt jämfört med att arbeta med hela nivåspannet
Allteftersom jag fördjupade mig ytterligare i frågan och kursen fortsatte utvecklas som av sig själv, blev jag överraskad över hur klart och tydligt det var att svaret på den frågan var JA. Det är oerhört värdefullt att göra det här utforskandet. När vi sitter i en särskild knipa och kanske brottas med specifik reaktivitet på vår aktuella nivå, då är det enda meningsfulla att ta hänsyn till var vi befinner oss, gå till det relevanta avsnittet i häftet och göra övningarna där, med fokus på de steg som gäller för just den nivån. Men när livet å andra sidan tuffar på i den vanliga vardagslunken – då är det ett perfekt läge att besöka och utforska och bekanta oss med rädslor, perspektiv och lösningar i hela spannet av nivåer, så att vi känner igen dem nästa gång vi plumsar ner några snäpp och reagerar enligt de gamla mönstren.
Tydligare när man ser det i backspegeln – som vanligt … 😉
När man tittar tillbaka i efterhand känns det lite ”duuh”. Så klart att det förhåller sig så. Det är ju så det alltid funkar, när allt kommer omkring, och det är därför inre arbete är meningsfullt överhuvudtaget. Vi sätter oss ju inte ner för att meditera, eller gör känslomässigt eller annat terapeutiskt arbete, enbart när vi är akut reaktiva. Det skulle aldrig fungera, eftersom det är i sådana stunder som vi generellt sett är som minst intresserade av den typen av aktiviteter – och dessutom erbjuder ett sådant inre klimat knappast några idealiska förutsättningar för att närma oss situationen metodiskt och lugnt. Så varför skulle arbetet med, på och utifrån nivåerna vara annorlunda? De är det inte; även här behöver vi få umgås med perspektiven och attityderna ”i lugnt väder” först, för att senare kunna tillämpa våra insikter när det friskar i.
Återigen – i retrospektiv blir saker och ting så klara och tydliga 🧐. Utifrån den tydligheten kan jag nu känna mig helt trygg med att säga: Kom och var med på kursen! Du kommer att få klarhet i viktiga aspekter av ditt psyke och verktyg för hur du kan närma dig din inre turbulens på ett sätt om inte bara ger näring åt egots reaktivitet utan i stället möter den, tillåter den att ta en paus och gör det möjligt för oss att navigera uppåt. Om inte det är en fantastisk gåva för ett nytt år så vet jag inte vad som skulle vara det ❤️