”Glans och framgång”

Om min essentiella energi utgår från egenvärde och förträfflighet, vilket är fallet hos Treorna, fokuserar jag på att bekräfta och förstärka mitt personliga värde, och min inre kritikers främsta fokus ligger på hur jag lyckas – och misslyckas – med det. När jag lever i balans, förankrad i min inre sanning och med en känsla av mening i livet följer jag mitt hjärta med varje andetag. På den nivån är den inre kritikern verkligen snarare en cheerleader, men även om jag tycker att det är roligt med applåder från både den och omgivningen är det inte det som är det viktiga. Jag gör det som är rätt för mig, och det känns fantastiskt.

SuccessMen även för mig erbjuder ju livet ibland skarpa kurvor och hårda törnar. Om jag tappar balansen och börjar ta mer stöd i den inre kritikerns vägledning blir hjärtat och mitt inneboende värde snart mindre tydligt för mig. I stället vänder jag mig utåt för att snabbt försöka uppfatta vad som kan ge, säkerställa eller helst förstås höja mitt värde? Om jag lever i en sportintresserad familj registrerar min inre radar snabbt att vägen till värde går genom idrott, och min egen kärlek till konst kanske får stå tillbaka. Om jag vädrar en beundran från mina föräldrar av titlar som läkare eller advokat, då lockar det att själv skaffa mig en sådan titel. Och eftersom jag har en mycket stark inre drivkraft att omsät­ta mina drömmar i praktiken, ser jag för det mesta till att komma dit. Kruxet är förstås att det vid det här laget kanske inte är mina drömmar jag förverkligar utan mammas, pappas eller någon annan auktoritets – men just då känns det som ett lågt pris att betala för att äntligen få mitt egenvärde slutgiltigt bekräftat. Och för att kunna gå den vägen måste jag begrava mitt hjärta och mina verkliga önskningar någonstans inom mig där jag inte hör dem så väl.

Men vänta nu. ”Slutgiltigt” bekräftat? Låter det som något den inre kritikern skulle ägna sig åt? Svaret är förstås nej – åtminstone så länge vi inte förvandlat honom till en inre cheerleader, det vill säga blivit så pass psykologiskt mogna och balanserade att kritikern inte längre verkar på den vardasgsneurotiska nivån. Så länge han befinner sig där är ju själva hans uppgift att ifrågasätta vårt värde, vår kapacitet och våra förmågor; hålla oss på tå så att vi inte trappar ner vår beredskap och våra ambitioner att tillfredsställa de inre kraven.

Men ju mer jag föser mitt hjärta i bakgrunden, desto tommare känner jag mig inombords. Problemet är förstås att tomheten är obehaglig och får det att kännas om om det faktiskt kanske inte finns något av värde där inne, vilket får den inre kritikern att höja ribban ännu ett snäpp. Jag kanske börjar fejka min framgång, eller ”återfinna” gamla segrar så att jag kan få fortsätta glänsa.

Det här gör förstås att jag också blir rädd för närhet. Så länge folks blickar håller sig på ytan känns det okej, och jag vill ju faktiskt också att de ska titta på mig. Det är ju genom deras erkännande, applåder eller beundrande blickar som jag kan kosta på mig att fortsätta tro på det värde jag byggt upp genom mina prestationer. Men samtidigt vill jag inte att de ska komma för nära. Det jag byggt upp är ju när allt kommer omkring bara en fasad – och någonstans inom mig är jag högst medveten om den obehagliga sanningen. Så jag håller mig borta från verklig närhet för att inre riskera att någon annan ser glappen i fasaden – eller ännu värre, det som finns under ytan eller själva tomheten inom mig.

Lösningen för mig är att ta ett djupt andetag och fatta beslutet att aktivt välja att avslöja det jag upplever som mina hemska tillkortakommanden för någon. Om jag bestämmer mig för att på i någon form av terapi, och om jag faktiskt fullföljer det, kan det bli min räddning. Men just min inre kritiker är nog också den som starkast motsätter sig blotta tanken på terapi, eftersom forskandet i mitt inre skulle börja med det avslöjande som jag byggt upp hela min tillvaro för att undvika: att jag egentligen inte har något värde. (Givetvis är det här fortfarande den inre kritikerns röst – men så länge jag tror mer på den än på hjärtats röst, som kritikern vid det här laget tystat ner ganska effektivt, så är det ju så det känns.) Och utmaningen är förstås att välja en terapiform som kan hjälpa till med avslöjandet, snarare än en som hjälper mig att upprätthålla fasaden.

Är du sugen på att utforska din inre kritiker en en kärleksfull, nära, trygg miljö full av nya upptäckter? Välkommen till Levande kraft-kursen Lär känna din inre cheerleader!

Kommentera