”Katten bland hermelinerna”

Om jag är en Fyra utgår min essentiella energi från identitet och djup, och jag fokuserar på min själv­bild och vad det är som gör mig unik. Min inre kritikers främsta fokus ligger på estetik och att inte vara medelmåttig; att bli anklagad för att ha dålig smak är något av det värsta som skulle kunna hända mig. (Det är förmodligen också ganska sällsynt.)

När jag lever i inre balans och med fötterna på jorden har jag verkligen en hög­klassig, estetiskt medveten inre cheerleader (även om ”cheerleader” möjligen känns lite för glättigt). Jag är genuint intresserad av det som känns äkta, och jag lever som jag lär. Ytan är förvisso viktig i sin egenskap av yta, för min estetiska ådra är stark – men innehållet är viktigare.

BlommaMen när kritikern blir mindre av en cheerleader och mer av en regelrätt kritiker har han ganska mycket att säga. Det handlar ofta om äkthet; om att jag måste fortsätta att verifiera att jag är jag genom att fortsätta ha mina välbekanta känslor och reaktioner. Jag kanske dras till saker, människor, platser eller fenomen, men jag är mindre intresserad av dem än jag är av hur de påverkar mig. Mina känslor definierar mig, hävdar kritikern. Mina reaktioner, humör och känslostämningar är den jag är. Alltså blir det viktigt att fortsätta känna och reagera.

Det är viktigare för mig att vara sann och äkta (och unik) än att vara glad (och vardaglig). Det låter ju kanske som en sund prioritering, och det är det också – för alla andra. För mig bidrar det till fortsatt dans med den inre kritikern och den onda cirkeln som den skapar, eftersom jag gör misstaget att tro att jag är sann mot mig själv bara för att jag har en stark känsla, även om känslan faktiskt kommer sig av tankar, min ”inre berättelse” eller rena fantasier.

Att ha ett rikt känsloliv är förstås inget fel, och när jag är i balans finns det ingen som har lika stor glädje av sin känslomässiga kontakt som jag. Till skillnad från många andra i vårt samhälle uppskattar jag och njuter av känslor – av själva kontakten med dem och den sanning de erbjuder, oavsett vilka känslor det handlar om. Min när jag är i balans kommer mitt rika känsloliv oftare till uttryck i världen, kanske genom att jag ägnar mig åt någon form av kreativt skapande. Jag är förankrad i verkligheten, och i mig själv.

Men livet går ju upp och ner i alla avseenden, även när det gäller hur känslomässigt engagerade och påverkade vi är. Därför kanske det kommer perioder då jag inte är lika engagerad – men då slår kritikern larm. För vem är jag om jag inte reagerar? Vem är jag om jag inte tycker något? Vem är jag om jag inte är tydlig med vad jag känner? Kritikern får mig att skruva upp volymen på känslorna och reflektera allt som sker i de känslostämningar som lagrats i mitt undermedvetna när jag växte upp. Det är som om jag till min hjälp hade en fondue* av negativa mönster från min familj, och varje gång jag ställs inför en ny upplevelse, person eller sak är det som om jag doppade den i den undermedvetna fonduen innan jag smakar på den för att se vad jag tycker om den. Genom att göra det, och genom att uppehålla mig till stor del i tankarnas fantasivärld, stärker jag upplevelsen av vad ”jag” är och min känsla av att vara en sann, äkta individ, och den inre kritikern applåderar min ”äkthet”.

Det här gör ju att jag, paradoxalt nog, kan få mer beröm av min kritiker ju mer negativ jag upplever min situation. Tänk dig en poet som hämtar inspiration till skrivandet i sitt lidande, så kommer du i närheten. Den inre kritikern hävdar ju att jag bevisar min äkthet just genom att jag lider, längtar efter något jag aldrig kan få eller blir missförstådd av omvärlden.

Om den här dansen får pågå länge nog kan jag till sist bara tillfredsställa kritikerns krav på djup och äkthet genom att må riktigt, riktigt dåligt.

Lösningen för mig är att se hur jag gång på gång söker mig tillbaka till det hemtama känsloläget, trots att det är negativt. Jag beter mig faktiskt lite som en missbrukare. Ett mycket hjälpsamt verktyg för mig är kroppen, och en medveten närvaro i och upplevelse av kroppen kan ofta fungera som en motvikt till den inre kritikern och de fantasier som han målar upp för att hålla karusellen igång.

Det är också viktigt att jag förstår att jag inte behöver ge upp min kreativitet, mitt skapande eller min känsla för estetik; det är bara när jag använder dem för att bygga barrikader mot världen och verkligheten som det blir ett problem. Snarare är det så att när jag väl slutar ”doppa mina upplevelser i min inre fondue” och väljer att delta i livet fullt ut – även när det inte känns som om det känslomässiga materialet är tillräckligt starkt – kan min kreativitet (och faktiskt min inre kritiker) verkligen börja bidra till en vackrare värld.

*) Den talande analogin med en ”inre fondue” kommer från min enneagramlärare Don Riso (1946–2012), själv en Fyra och en av dem som bidragit mest till att utveckla Enneagrammets personlighetstypologi till vad den är idag.

Kommentera