”Perfekt vägledning”

Så nu – för att fortsätta det jag påbörjade förra veckan – är det dags att titta på den inre kritikerns första kostym. Som Etta utgår min essentiella energi från hjärtats renhet, och jag fokuserar på att vara ren, god, oklanderlig eller duktig. Min inre kritikers främsta fokus ligger förstås på att, just, göra rätt. Här får den klassiska inre kritikern – den som tar över vår uppfostran efter våra föräldrar, som bannar oss om vi gör fel och som söker perfektion – en ganska prioriterad och respekterad ställning. När Freud beskrev människans psyke talade han om detet, egot och överjaget, och överjaget och den inre kritikern är i princip synonyma. I Freuds beskrivning stod överjaget för de internaliserade röster som i barndomen talade om för oss vad som var rätt och fel, moraliskt och omoraliskt. Det utgjorde samvetet och ett slags inre impulskontroll, och utan överjag skulle vi bete oss ansvarslöst och okontrollerat.

file1261343245403Om min inre kritiker är av den här typen ligger Freuds beskrivning ganska nära hur jag, omedvetet, förhåller mig till min inre kritiker. Den är på mig (och andra, antingen uttalat eller bara i mina tankar) hela tiden och talar om hur livet och allting i det – med mig själv överst på listan – kan göras bättre, effektivare, mer perfekt. Och jag lyssnar. Min inre kritiker lovar ju, precis som alla andras, att om jag följer dess direktiv ska allt bli som jag vill.

Rådet att inte lyssna på den inre kritikern utan så ofta som möjligt komma ihåg att han inte alltid talar sanning är viktigare för Ettan  än någon annan typ. Jag är ju redan ganska förnuftig och försöker göra rätt, och den ständiga inre pressen att förbättra kan vara ganska dränerande i längden.

Så länge jag är hyfsat balanserad som person är den inre kritikerns krav också ganska resonliga. Den efterlyser ärlighet, hederlighet, etik och moral, och det är ju faktiskt precis det som ligger för mig ändå. Men allteftersom mina upplevelser i livet naggar balansen i kanten och jag blir så där vardagsneurotisk som folk i allmänhet är börjar den inre kritikern känna sig stressad. Eftersom det inte tycks fungera med de regler och ideal som han satt upp blir han lite striktare. Ribban höjs, och kraven blir fler. Dessutom blir den kritikern mer elak mot mig i sina försök att tvinga mig att bli en bättre och mer perfekt person. Det blir allt lättare att få skäll av honom, och svårare och svårare att få beröm. Och ju värre det blir, desto mer spänd och stressad blir jag. Det blir en ond cirkel. Ju fler misstag jag gör (enligt kritikern), desto viktigare blir det ju också att jag äntligen blir den där perfekta, ofelbara person som han anser att jag borde vara.

I min iver att vara kritikern till lags kan det hända att jag går till överdrift. Jag kanske vill putsa mat silvret men gnider så intensivt att jag förstör besticken. Eller jag kanske vill ta bättre hand om min kropp och äta sundare, men det slutar med att jag utvecklar en ätstörning. Till sist blir det rena kriget inom mig, där mitt tänkta idealjag kämpar mot en mörk skugga som är allt det där som jag inte vill vara – ful, ansvarslös, slarvig, otillräcklig, egoistisk, girig, lögnaktig eller vad det nu må vara. Och även om jag vill identifiera mig med idealjaget finns det ju någonting inom mig som vill göra uppror mot det som faktiskt börjar kännas som en vänligt orättvis behandling. Skuggans energi växer sig allt starkare i ett ”jag ska minsann …”. Och allt det här syns sällan på ytan, även om det känns inuti.

Om kritikern är tillräckligt intensiv är chansen stor att jag börjar bestraffa mig själv. Jag vet ju att kritikern ändå tänker göra det annars, så jag ser till att förekomma honom genom att förvägra mig sådant jag vill ha eller späka mig själv på något annat sätt. Problemet är ju att ”jag själv” består även av skuggsidan, och den reagerar med att bryta mot reglerna i hemlighet. Om mitt mål var att hålla diet kanske den här kampen innebär att jag beställer en stor, kaloririk dessert när jag är ute och äter med en vän – bara för att läxas upp av den inre kritikern på hemvägen och känna mig riktigt usel efteråt.

Om du känner igen det här mönstret tydligt kan det hända att det är så här din egen inre kritiker är funtad. Det kan också vara så att du egentligen har en annan inre kritiker, men att du har starka influenser från den här också. Är du uppvuxen i Sverige är det mycket troligt att du känner igen åtminstone lite av beskrivningen!

Lösningen för mig som Etta är att lära mig att skilja mellan den inre kritikern och mitt verkliga samvete, eller hjärtats röst. Det kan vara svårt till en början, och det är lätt hänt att jag faller tillbaka in under den inre kritikern om jag känner mig osäker. Men med träning och tillit går det att skilja dem åt.

Den inre kritikern känner väldigt tydligt att han har rätt. Hjärtats röst bryr sig inte om att ha rätt – men det som den förmedlar får mig att känna mig lättare och mer levande. Dessutom brukar den hjärtats röst återupprätta kontakten med mig själv, medan den inre kritikern inte är intresserad av någon sådan kontakt (eftersom han är rädd att skuggan ska ta över och börja bryta mot reglerna) ♥

Är du sugen på att utforska din inre kritiker en en kärleksfull, nära, trygg miljö full av nya upptäckter? Välkommen till Levande kraft-kursen Lär känna din inre cheerleader!

Kommentera