Enneagrammets matematik

Enneagramsymbolen är gammal – exakt hur gammal känner vi inte till, men den kan spåras tillbaka åtminstone till Pythagoras tid. I västvärlden introducerades symbolen i modern tid av George Ivanovich Gurdjieff. Han arbetade med uråldriga esoteriska traditioner för insikt och inre uppvaknande, men han använde inte enneagrammet som personlighetstypologi (eller någon annan form av typologi).

Symbolen är en syntes av helheten, det heliga tretalet och det heliga sjutalet. (Tanken att siffrorna 3 och 7 är heliga eller magiska dyker upp lite varstans i olika andliga traditioner, oavsett kulturellt ursprung.) För att åstadkomma den geometriska figuren kan vi börja med en cirkel.

Cirkeln representerar helheten, enheten eller Alltet; den omanifesterade, formlösa intelligensen bakom allt som existerar. För att någonting ska kunna manifesteras och former ska kunna uppkomma måste perfektionen – helheten – delas upp i flera facetter. Med hjälp av det heliga tretalet (som i den svenska kristna traditionen representeras av Fadern, Sonen och den Helige ande) kan vi dela helheten (1) med 3. Resultatet av den matematiska övningen blir 0,33333333 [osv] i en oändligt upprepad sekvens. I vår geometriska figur får detta gestaltas som entalsmultipler av tre, dvs en triangel.

Det är intressant att iaktta att den perfekta helheten så snart man delar upp den i ”det heliga tretalet” blir mindre än den från början var. Om man försöker lägga ihop allting till en helhet igen på det här stadiet får man inte 1 utan 0,9999999999 [osv]. Trots att ”tre tredjedelar” borde bilda ”en hel” är det alltså inte sant. Det tycks ”gå åt” lite av perfektionen i processen att omvandla den omanifesterade helheten till manifesterad form. (Naturligtvis beror detta på att vi räknar med decimaler; om vi enbart höll oss till bråk skulle helheten bestå. Det verkar dock som om decimalerna visar oss en mer adekvat beskrivning av vår mänskliga verklighet.)

Den som har siktet inställt på personlighetstypologi börjar redan här misstänka att det är frågan om nio olika typer – eller möjligtvis tre. Och det är exakt vad enneagrammet består av – nio olika typer som kan grupperas i till synes oändliga grupper om just tre!

 

Nu har vi en konkret manifestation av det som tidigare var perfekt, om än omanifesterat. Men för att den manifesterade formen ska bli dynamisk krävs också en tillsats av det magiska sjutalet eller ”sjutalets lag” (som bland annat vår tonskala bygger på). Den inkluderar vi genom att på nytt hela helheten (1) med 7: 1/7=0,142875142875142875142875 [osv]. (Lägg märke till att serien innehåller alla befintliga ental utom just multipler av tre.) Det intressanta med den här divisionen är att vilket tal under 7 vi än väljer att dela med 7 genererar samma siffersekvens. Det är bara ordningen på siffrorna som skiljer sig åt.

Så här ser det ut:

1/7=0,142857
2/7=0,285714
3/7=0,428571
4/7=0,571428
5/7=0,714285
6/7=0,857142

Men det blir ännu intressantare. En sjundedel (1/7) är alltså 0,142857 [etc]. Två sjundedelar (2/7) är 0,285714 [etc], vilket alltså är detsamma som 2×0,142857 [etc], och så vidare upp längs skalan. Man kan tycka att ”sju sjundedelar” borde bli ”en hel” – men som du säkert redan gissat är det inte så. De sju sjundedelarna blir inte fullt en hel när man lägger samman dem igen. De blir bara 0,99999999[etc].

Om vi använder den ständigt återkommande decimalserien som blir resultatet av att göra sjundedelar av saker och ting – 142857 – för att skapa ytterligare en geometrisk figur blir resultatet detta:

Nu börjar det se bekant ut. Om vi lägger samman cirkeln med både triangeln (av delningen med tre) och hexagonen (av delningen med sju) får vi den ennegramsymbol vi är vana vid:

Som du märker är figuren inte godtyckligt hopsatt utan resultatet av en matematisk beräkning. I personlighetstypologin säger linjerna inuti cirkeln olika saker om typernas inbördes förhållanden. (Du kan läsa mer om detta genom att välja en typ i menyn till höger och läsa under rubriken Linjerna.) När Ichazo satte respektive typ på rätt plats var det alltså inte så mycket en fråga om hans personliga åsikt – vad som var ”rätt plats” handlar snarare om vad som överensstämmer med det matematiska mönstret.

Det är intressant att iaktta att den perfekta helheten så snart man delar upp den i ”det heliga tretalet” blir mindre än den från början var. Om man försöker lägga ihop allting till en helhet igen på det här stadiet får man inte 1 utan 0,9999999999 [osv]. Trots att ”tre tredjedelar” borde bilda ”en hel” är det alltså inte sant. Det tycks ”gå åt” lite av perfektionen i processen att omvandla den omanifesterade helheten till manifesterad form. (Naturligtvis beror detta på att vi räknar med decimaler; om vi enbart höll oss till bråk skulle ju helheten bestå. Det verkar dock som om decimalerna visar oss en mer adekvat beskrivning av vår mänskliga verklighet.)

Den som har siktet inställt på personlighetstypologi börjar redan här misstänka att det är frågan om nio olika typer – eller möjligtvis tre. Och det är exakt vad enneagrammet består av – nio olika typer som kan grupperas i till synes oändliga grupper om just tre!